writeonedirection.blogg.se

 

När vi plattat mitt hår och lånat lite av mammas puder och mascara, plus en hatt och ett par solglasögon, ser jag precis ut som en tjej. Jag känner inte ens igen mig själv där jag står framför spegeln och skrattar. Louis måste förvarnas.

 

Harry Styles: "Hey, I won't look like myself when I come over, so I hope no one's there." 9:03 am.

 

Louis Tommo: "Haha, what do ya mean? And no, I'm all alone." 9:07 am.

 

Harry Styles: "Eh, Blake's gone again and I look like a girl. I want u to promise not to laugh but I know you'll do it anyways." 9:10 am.

 

Louis Tommo: "If you say I will, I probably will. ;)" 9:11 am.

 

Jag vänder mig om och ser på mamma som kommer in i rummet med stora ögon. Hon låter sin förvirrade blick glida upp och nerför min kropp, från tå till huvud och vice versa. Sedan tittar hon på Marvin och gör detsamma, som för att försöka bedömma vem som är vem.

"Is that Harry?" undrar hon osäkert och nickar åt mitt håll, och jag skrattar igen.

"Yes, it is." fnittrar Marvin och virar retsamt en slinga av mitt hår runt sin finger, men jag slår bort hans hand. När mina väldiga lockar är platta ser de plötsligt så mycket längre ut, och håret räcker en liten bit nedanför mina öron, vilket ger mig en flickaktig frisyr.

"He has to get to Louis, and go shopping in some way, and I won't stop him." skrattar Marvin och ser på mig.

"Guess I won't do it either." säger mamma och skakar på huvudet. Hon lämnar rummet med ett litet skratt.

 

Jag går osäkert längs gatorna mot Louis' hemtrevliga lägenhet. Han hade bott där tillsammans med en tjej vid namn Eleanor, men alla rykten om att jag och Louis skulle vara ett par hade fått Eleanor att tröttna och hon drog. Först verkade Louis alldeles förkrossad, och jag bad flera gånger om ursäkt för att jag hade förstört för dem, för det var ju precis så det kändes. Han sa att det inte var mitt fel, att det inte var någons fel, det bara var som det var och vi fick acceptera det. Nu verkar han dock inte längre så värst deprimerad över sitt häftiga singelliv. Lägenheten är inte särskilt långt ifrån huset där jag bor tillsammans med min familj, och det tar ungefär 20 minuter för mig och Louis att promenera mellan varandra.

 

Iallafall känner jag mig osäker på grund av att jag hela tiden är rädd för att någon ska känna igen mig, men det verkar inte ens som att folk kollar värst konstigt på mig. I spegeln där hemma hade jag verkligen sett väldigt olik mig ut, och otroligt kvinnlig. Skulle Louis känna igen mig? Ja, det måste han. För omvärlden ser jag antagligen bara ut som vilken ung kvinna som helst, spatserande på gatorna.

 

"Harry..?" undrar Louis storögt, och när jag suckar och nickar brister han ut i skratt. Han nästan viker sig dubbel av skratt innan han samlar sig och släpar in mig i den lilla lägenheten.

"God, Harry, you did that just to be with me?" ler den lite kortare, men äldre, pojken mot mig och kramar mig hårt. Jag kramar tillbaka och nickar, känner att det inte är nödvändigt att prata riktigt än även om jag känner mig lugn med Louis.

"Will you wear that when we're at the grocery's?"

Jag nickar igen.

"Well, we better go now then, so you can get it off as soon as possible."

 

 

Louis kränger på sig sina TOMs och en tunn jacka innan vi går ut på gatan jag nyss hade vandrat. Vi går åt ett annat håll än jag hade kommit från, mot en liten mataffär cirka 5 minuter därifrån.

"You are cute as girl." fnittrar Louis och studerar mig lite noggrannare än han gjort när vi stått inomhus. Jag känner att jag rodnar ytterst lite, men hoppas att det syns ännu mindre. Ett nick som tack, inga ord, jag bara nickar.

 

Vi går in genom de självöppnande glasdörrarna och ser oss omkring i mataffären. Strax får Louis syn på godishyllan och skyndar över till den med mig tätt i hälarna på honom. Vi börjar plocka i olika sorters choklader, vingumming och sura godisar och la.. Nej, inte lakrits i vår godispåse. Jag ser mig omkring ännu en gång och ser hyllan med chips och lite annat. Jag ler och tar tag i Louis' tröjärm, drar honom med bort till hyllan där jag nappar åt mig popcorn.

"I knew it. I totally knew it." suckar Louis och skrattar. Han ser en stund på mitt ansikte och jag ser tillbaka med ett leende. Han börjar skratta igen och petar på min näsa.

"Little girl." skrockar han innan han vandrar iväg för att finna dricka. Jag småspringer för att hinna ikapp och sluter upp vid hans sida.

"There." säger jag och pekar mot en stor Coca Cola-flaska som Louis plockar åt sig.