writeonedirection.blogg.se

 

"ONE DIRECTION! ONE DIRECTION! ONE DIRECTION!"

Det är de irländska fansen som skriker. Allra mest skriker de för Niall, talar om hur stolta de är över att vara från samma land som den blonda killen. Jag ler och vinkar några meter bort från kravallstaketet som håller alla vilda fans tillbaka, stoppar dem från att slita oss i stycken. Jag kan sätta min karriär på att majoriteten av skrikande flickor skulle göra vad som helst för att få dra av oss våra kläder. Jag håller mig nära Louis, min allra bästa vän förutom mina bröder.

"Can you believe this, Harry?" viskar Louis, och ger mig därefter ett tryggt leende. Jag skakar på huvudet, lättad för att jag kan använda kroppen istället för att tala. Jag hatar att uttrycka mig med ord, eftersom allt bara hakar upp sig för mig och jag låter som en grammofon som inte kan spela den hackiga gamla skivan. Alla mina bandkamrater vet att jag stammar, och de är väldigt förstående med det. Precis som min familj så väntar de ut mig när jag försöker prata, istället för att göra som personer som inte är vana med mitt problem; Avslutar mina meningar.

 

Liam ger mig en dunk i ryggen och jag ler mot honom. Vi har verkligen tagit oss långt, fått fans över hela världen. Snart börjar någon att skrika texten från vår första singel 'What makes you beautiful' och en hel hög i andra fans stämmer in i sången. Eller skriket. När man står i en folkmassa och har sina största idoler framför sig gäller det inte att sjunga så fint man kan, utan det gäller att höras så mycket som möjligt.

 

Vi skrattar åt dem och våra säkerhetsvakter låter oss äntligen gå fram till staketet för att ta bilder och skriva autografer. Min blick fästs på en mörkhårig tjej som ser relativt lugn ut, och jag går fram till henne. Stackaren blir tryckt mot staketet när jag närmar mig, och snart rycker händer tag i mina kläder.

"Please, calm down!" försöker jag, och lyckas backa några steg tack vare att våra vakter bryter loss händerna som fäktade efter mig som klorna på ett hungrigt monster. Jag sträcker mig efter den mörkhåriga tjejens anteckningsbok, och skriver snabbt och vant min autograf på ett utav papprena. Jag ger henne ett leende som för att säga åt henne att vänta en stund, och tar med mig hennes bok bort till de andra killarna så de signar några pappren innan jag ger den tillbaka till flickan.

 

Någon timme senare är vi äntligen på väg till hotellet, och imorgon åker vi tillbaka till England. Åh, vad jag saknar Cheshire, och mamma. På hotellet väntar Blake och Marvin på oss. Egentligen tycker jag att det är väldigt stressande att träffa fans, och jag känner mig ganska taskig när jag knappt pratar med dem. Men jag går hellre dit och ger dem något äkta istället för att de ska tro att de träffar mig men de egentligen får väldigt bra förfalskade autografer från mina trillingbröder.