writeonedirection.blogg.se

 

Mina steg dundrar i trappen när jag springer ner för den och in i vardagsrummet, pekar mot Blake och skriker:

"What th-the h.. Hell h-have you.. Done?!" Fan att stammandet ska få mig låta så idiotiskt töntig. Blake tittar frågande på mig.

"What do you mean?" undrar han samtidigt som ett veck bildas i hans panna. Så fort jag ser på hans hårda och självsäkra ansikte känner jag mig svagare, som om jag är den som gjort fel.

"Y-y-you know what I-I mean." mumlar jag och tar ner min hand, låter den hänga intill min sida.

"No, Harry, I don't. I wouldn't ask if I knew, right?" säger Blake hånfullt. Marvin ställer sig upp och går över till mig, stryker undan min ostyriga lugg från min panna.

"What did he do?" frågar han försiktigt. Min familj väntar. En minut, två, tre.

 

Jag vet inte varför jag dröjer, men troligen för att mitt undermedvetna vet att jag inte vill prata, och då talar om för mig att jag ska hålla munnen stängd och orden fängslade. Ändå tvingar jag dem ut.

"You k-k-kissed so-m-me stupid, g-g.. Girls!" stammar jag, än en gång hur patetiskt som helst. Blake suckar och himlar med ögonen samtidigt som han lägger armarna i kors över bröstet. Mamma ser medlidande på mig innan hon ursäktar sig och säger att hon ska gå ut och gå. Sedan försvinner hon ut genom vår ytterdörr.

"Everyone on T-Twitter thinks I-I'm a, a player!" snyftar jag medan tårar bränner innanför mina ögonlock och snart rullar nedför mina kinder igen. De salta tårarna svider snart.

 

"Why don't you just tell them it's not you, then? It can be a boy that looks a little like you, but it's not you." föreslår Blake som om det inte vore någon fara över huvud taget.

"Blake, you know he can't do that." suckar Marvin, "The girls you kissed can probably tell them it was Harry, not just a look-alike."

"Why do you always take his part?!" ryter Blake och flyger även han upp från vår grå skinnsoffa. "I know he can't talk normal, but he can at least stand up for himself!"

Och därmed lämnar jag rummet. Jag hinner precis höra Marvin sucka innan jag rusar upp för trappen och in på mitt rum. I en enda rörelse drar jag upp mobilen och smäller igen min dörr innan jag slänger mig på min säng för andra gången. En diskussion hörs på nedervåningen, och även om jag inte hör vad de säger vet jag att den är om mig.

 

Harry Styles: "Can I be early tomorrow?" 9:23 pm.

 

Louis Tommo: "Absolutely! Then we have time to go buy snacks togetha. I kno you want popcorn. :)" 9:24 pm.

 

Jag ler igen.

 

Harry Styles: "Thank u. Love u. :)" 9:24 pm.

 

Louis Tommo: "Love u 2 :)" 9:26 pm.

 

Jag tänker om och om att Louis borde vara min bror istället för Blake. Blake visar sällan att han älskar mig. Han kan le varmt och han respekterar oftast mitt tal, men han berättar nästan aldrig att jag betyder något för honom. Men jag älskar honom, och jag tvekar inte på att han älskar mig.

 

En lätt knacking hörs på min dörr, och innan jag hinner säga något öppnas den. Blake kliver in och jag suckar djupt.

"Harry?" säger han försiktigt när han sätter sig i fåtöljen jag har stående i mitt trivsamma lilla rum. Jag vänder mig om i sängen och tittar på honom.

"You kn-know that those th-th-things a-are what cou.. Could r-ruin my carree-er, huh?" 

Hacken känns i min hals när jag uttalar orden, som om något trycker mot min strupe flera gånger mitt i mina meningar.

"Without us you would have problems with your career already." muttrar Blake, och jag ser hårt på honom.

"I'd m-make it. I'd just b-b-be very-y annoy-ying."

"You're not annoying."

"I am."

"No."

"Y-yes!"

Vi tystnar och ser på varandra. Han är min bror, det är klart han inte ska stå och säga att jag är jobbig när jag stammar. Men jag skulle ha minst dubbelt så många haters över internet om alla visste att jag stammade.

"Please g-go. I w-want to sleep." mumlar jag och börjar ta av mig mina kläder. Det är inte speciellt sent, men jag vill att det så fort som möjligt blir nästa dag. Blake lämnar mitt rum med en axelryckning och jag kryper ned under mitt täcke i boxers och en t-shirt.

 

Jag vaknar nästa morgon med ett ryck av att någon skriker av ilska. Eftersom det är rösten av en kvinna vet jag att det är mamma. En snabb blick på klockan berättar att den är ungefär kvart över åtta. Jag stönar och släpar mig trött upp ur den bekväma, varma sängen. Sakta hasar jag ut i hallen på övervåningen och ser mamma stå i dörren intill Blake's rum.

"Why is he doing this?!" ryter hon argt. Jag tassar över till henne och ser även Marvin därinne när jag kommer närmre, men inte Blake. Det är iskallt inne i rummet, som om ett fönster stått öppet. Jag ger Marvin en frågande blick istället för att säga något.

"He's gone." muttrar Marvin, och jag förstår.

 

Det var precis som den gången Blake hade blivit nersprungen av en paparazzi och därefter svurit åt honom. Det där med svordomarna hade snabbt spridit sig över hela internet och gav mig ganska dåligt rykte, för det var inga snälla saker Blake hade skrikit upp i ansiktet på den respektlösa paparazzin. Då hade Marvin stått på min sida och gnällt på Blake för att han satt mig i trubbel. Dagen efter Marvin och Blake's bråk hade Blake försvunnit spårlöst och sedan kommit hem stupfull på kvällen, vilket gjorde allt ännu värre eftersom folk förstås sett honom då också.

 

"S-so he's d-do-doing it again?" undrar jag argt. Jävla Blake som ska röra ihop allt. "I w-was go-going to Louis tod-d-day!" gnäller jag. Eftersom Blake troligen är ute och ränner kan inte jag eller Marvin vistas utomhus, och tanken var egentligen att jag och Louis skulle gå ut för att handla godis.

"We can get you there without anyone seeing you, Harry. Think about how much he can ruin for you again." förklarar Marvin, men jag korsar mina armar över bröstet.

"I d-don't care! I was su-supposed t-to go to th-th-the store with L-Louis."

"We'll try to get him home before tonight."

"T-tonight is-is too late." muttrar jag och skyndar ned för trappen och in i Robin, min styvpappa, och mamma's rum.

 

Jag öppnar mammas garderob och finner ett par leggings som jag försöker krångla på mig. Marvin har följt efter mig och kollar konstigt på mig där jag sitter på mamma's säng och trasslar med det tighta klädesplagget.

"What are you doing?" undrar Marvin och sätter sig ned på sängen.

"I'm g-g-going to dress as.." Jag ställer mig upp och drar upp midjan på leggingsen. "As a g-girl."

Mer förklarar jag inte, jag sliter bara av mig t-shirten jag sovit i och börjar leta efter en behå. Marvin skrattar när jag sätter på mig det väldigt opassande klädesplagget, och jag grimaserar tills jag ser mig i spegeln och börjar skratta med honom. 

 

Marvin hjälper mig att finna en tunika, en scarf och en kofta. Dessutom stoppar vi behån med bomull, och eftersom jag redan har väldigt smala och kvinnliga ben ser snart hela min kropp väldigt feminin ut.

"What ab-about the h-h-hair?"

Marvin tänker en stund, sen ler han.

"We'll straighten it, then put make-up on you."