writeonedirection.blogg.se

 

Vi finner flera olika bilder på mig och Harry i affären. Harry i kvinnokläder förstås. Harry som lutar sig närmre mig för att viska något. Jag och Harry som skrattar när vi plockar åt oss godis. I alla andras ögon är det jag och en tjej som har något på gång. ''Alla'' är ganska många när man är medlem i världens största pojkband, när man har över nio miljoner Twitter-followers. Jag suckar och sluter mina ögon, lutar huvudet bakåt på sängkarmen.

 

"I-I'm sorry, L-Louis." mumlar Harry samtidigt som han lägger en arm runt mig. "It's my fault. I m-m-mean, I co-could've jus-st waited, b-but I w-wanted to.. To, to go here strai-straight away, no-not-not wait for Blake to c-come back.."

Nu, just i den här stunden, tänker jag för första gången på en sak med Harry's stammande. Det blir kraftigare när han är i obekväma situationer. Nu när jag tänker efter så kommer jag ihåg den gången vi träffades för första gången på X Factor, och hans stammande var riktigt hemskt. Han var förstås väldigt spänd då. Nu pratar han alltid bättre och bättre när han är med mig, och det är för att han är lugn.

 

"Harry, god, it's not your fault." viskar jag och kramar honom tillbaka. "I wanted you to come early as well. If this is anyone's fault, I actually think it's Blake's." mumlar jag, och hoppas att Harry inte tar illa upp för att jag beskyller en av hans bröder.

"S-sorry an-an-anyways, then. He-he's my brother, s-so.." 

"Don't say that, you have no need to say sorry. But we've got a problem.. I don't know what to say about the photos. I can't tell them it's you, you know.." suckar jag.

 

Jag har loggat ut från datorn och vi sitter i köket med en varsin kopp té. Jag suckar. Harry fingrar på sin kopp och jag hör hur han flyttar lite på sin fot under bordet. Små saker vi gör i livet utan att riktigt tänka på det, men jag tänker. Jag tänker för fullt just nu.

 

 

Jag skrattar tillsammans med Harry när han står framför spegeln med mascara rinnande nerför kinderna, och hans kvinnliga sida spolas bort i avloppet. Hatten, scarfen, koftan och de andra feminina artiklarna ligger slängda på mitt sovrumsgolv och Harry är nu iklädd en t-shirt och ett par sweatpants han fått låna av mig.

"Maybe we should wash your hair to get the curls back." skrattar jag när Harry torkar bort vattnet från ansiktet.

"That's a-a g-gr-great idea." skrockar han till svar. När jag ser honom så här glad finner jag det konstigt att han bara igår skrev till mig och beklagade sig över, tja, hans stammande. Jag däremot tänker knappt på stammandet, men det gör honom så speciell när han sitter och väntar på sig själv när han inte kan avsluta en mening. Det gör Harry till Harry. Jag ser inte skillnad på Marvin och Blake, förutom att de klär sig olika när man ser dem lite mer privat, men jag kan skilja Harry ifrån de två andra. Inte minst för att han stammar, utan för att hans leende är bara en aning bredare jämfört med deras och går en aning snett uppåt på vänstra sidan av hans ansikte. Dessutom är hans skrattgropar lite tydligare.

 

Vi går tillbaka till mitt rum och jag slår Harry på armen när han norpar en godis från den feta påsen vi köpt.

"Save it for later, moron!" ler jag, tar upp min laptop och sätter mig i sängen med den i knät. Harry sätter sig bredvid och vi lutar oss mot några kuddar vi murat upp mellan oss och sänggaveln.

"S-sorry, but you kn-kn-know I like.. C-c.." Harry stänger sin mun efter blott två sekunder av tystnad. Jag lägger min hand på hans ben och ser på honom med ett litet leende.

"Candy." mumlar han och ger mig ett knappt synligt leende tillbaka, men det var åtminstone ett leende.

 

"What movie would you like to watch?" undrar jag när vi bläddrar bland alla mina nedladdade filmer på min dator.

"The T-t-twilight m.. movies?" föreslog Harry.

"A marathon?"

"Y-yeah!"

Jag nickar och klickar upp den första filmen i Twilight-serien, sedan lägger jag en blick på klockan. Den visar 11:13 am. Om vi börjar titta på filmerna nu är vi klara vid ungefär 12-tiden inatt om vi kollar non stop.

"This will take aaaaages!" skrockar jag. Jag drar upp täcket över oss och lutar mig lite mot Harry, som lutar sig tillbaka.

"W-we don-n-n't need to wa-watch'em all." ler han.

"We can watch until we feel fed up with vampires." nickar jag och kryper ännu lite närmre Harry för att ta del av hans stämdiga värme. Vi har popcornskålen och godispåsen stallade i Harry's knä och datorn i mitt när vi klickar på 'play' och filmen rullar igång.

 

Jag vaknar upp med en äcklig smak i munnen, för vi hade givetvis inte borstat tänderna innan vi somnat strax efter klockan 3 på natten, eller morgonen, beroende på vad man tycker. Vi hade faktiskt tagit oss igenom alla filmerna, men slutet på den sista var väldigt segt, och vi snodde åt oss några pauser mellan varje film. Jag gäspar med en hand för munnen och ser på Louis som snarkar bredvid mig i den breda sängen. Larry Stylinson, rullar förbi i mitt huvud och får mig rynka näsan lite smått. Vi hade faktiskt pratat om det en gång, jag och Louis, och vi hade båda samma åsikt; Det hela är patetiskt, men inte konstigt att de tror så. Jag suckar och lägger ned mitt huvud på kudden igen, för trött för att gå upp eller ens kolla klockan, men för pigg för att somna om.

 

"I pla-played-d T-t-temple Run and.. Eh, and, and Angry B-birds." 

Jag ler mot Louis som någon timme senare vaknar också, och beklagar sig över att jag inte väckt honom så jag slapp vara ensam.

"Aw, poor boy." suckar Louis och putar med underläppen, men jag bara skrattar.

"I c-couldn't wake yo-you up-p! You were s-s-sleeping so deep and I-I guessed you were r-really tired." ler jag och rufsar om Louis' hår som han brukar göra med mig. Vi sätter oss upp i sängen och Louis plockar upp sin dator i knät igen för att kolla Twitter. Hans Interactions är överfylld som vanligt, men tweetsen ser inte ut riktigt som de brukar.

 

 

När vi plattat mitt hår och lånat lite av mammas puder och mascara, plus en hatt och ett par solglasögon, ser jag precis ut som en tjej. Jag känner inte ens igen mig själv där jag står framför spegeln och skrattar. Louis måste förvarnas.

 

Harry Styles: "Hey, I won't look like myself when I come over, so I hope no one's there." 9:03 am.

 

Louis Tommo: "Haha, what do ya mean? And no, I'm all alone." 9:07 am.

 

Harry Styles: "Eh, Blake's gone again and I look like a girl. I want u to promise not to laugh but I know you'll do it anyways." 9:10 am.

 

Louis Tommo: "If you say I will, I probably will. ;)" 9:11 am.

 

Jag vänder mig om och ser på mamma som kommer in i rummet med stora ögon. Hon låter sin förvirrade blick glida upp och nerför min kropp, från tå till huvud och vice versa. Sedan tittar hon på Marvin och gör detsamma, som för att försöka bedömma vem som är vem.

"Is that Harry?" undrar hon osäkert och nickar åt mitt håll, och jag skrattar igen.

"Yes, it is." fnittrar Marvin och virar retsamt en slinga av mitt hår runt sin finger, men jag slår bort hans hand. När mina väldiga lockar är platta ser de plötsligt så mycket längre ut, och håret räcker en liten bit nedanför mina öron, vilket ger mig en flickaktig frisyr.

"He has to get to Louis, and go shopping in some way, and I won't stop him." skrattar Marvin och ser på mig.

"Guess I won't do it either." säger mamma och skakar på huvudet. Hon lämnar rummet med ett litet skratt.

 

Jag går osäkert längs gatorna mot Louis' hemtrevliga lägenhet. Han hade bott där tillsammans med en tjej vid namn Eleanor, men alla rykten om att jag och Louis skulle vara ett par hade fått Eleanor att tröttna och hon drog. Först verkade Louis alldeles förkrossad, och jag bad flera gånger om ursäkt för att jag hade förstört för dem, för det var ju precis så det kändes. Han sa att det inte var mitt fel, att det inte var någons fel, det bara var som det var och vi fick acceptera det. Nu verkar han dock inte längre så värst deprimerad över sitt häftiga singelliv. Lägenheten är inte särskilt långt ifrån huset där jag bor tillsammans med min familj, och det tar ungefär 20 minuter för mig och Louis att promenera mellan varandra.

 

Iallafall känner jag mig osäker på grund av att jag hela tiden är rädd för att någon ska känna igen mig, men det verkar inte ens som att folk kollar värst konstigt på mig. I spegeln där hemma hade jag verkligen sett väldigt olik mig ut, och otroligt kvinnlig. Skulle Louis känna igen mig? Ja, det måste han. För omvärlden ser jag antagligen bara ut som vilken ung kvinna som helst, spatserande på gatorna.

 

"Harry..?" undrar Louis storögt, och när jag suckar och nickar brister han ut i skratt. Han nästan viker sig dubbel av skratt innan han samlar sig och släpar in mig i den lilla lägenheten.

"God, Harry, you did that just to be with me?" ler den lite kortare, men äldre, pojken mot mig och kramar mig hårt. Jag kramar tillbaka och nickar, känner att det inte är nödvändigt att prata riktigt än även om jag känner mig lugn med Louis.

"Will you wear that when we're at the grocery's?"

Jag nickar igen.

"Well, we better go now then, so you can get it off as soon as possible."

 

 

Louis kränger på sig sina TOMs och en tunn jacka innan vi går ut på gatan jag nyss hade vandrat. Vi går åt ett annat håll än jag hade kommit från, mot en liten mataffär cirka 5 minuter därifrån.

"You are cute as girl." fnittrar Louis och studerar mig lite noggrannare än han gjort när vi stått inomhus. Jag känner att jag rodnar ytterst lite, men hoppas att det syns ännu mindre. Ett nick som tack, inga ord, jag bara nickar.

 

Vi går in genom de självöppnande glasdörrarna och ser oss omkring i mataffären. Strax får Louis syn på godishyllan och skyndar över till den med mig tätt i hälarna på honom. Vi börjar plocka i olika sorters choklader, vingumming och sura godisar och la.. Nej, inte lakrits i vår godispåse. Jag ser mig omkring ännu en gång och ser hyllan med chips och lite annat. Jag ler och tar tag i Louis' tröjärm, drar honom med bort till hyllan där jag nappar åt mig popcorn.

"I knew it. I totally knew it." suckar Louis och skrattar. Han ser en stund på mitt ansikte och jag ser tillbaka med ett leende. Han börjar skratta igen och petar på min näsa.

"Little girl." skrockar han innan han vandrar iväg för att finna dricka. Jag småspringer för att hinna ikapp och sluter upp vid hans sida.

"There." säger jag och pekar mot en stor Coca Cola-flaska som Louis plockar åt sig.

 

 

Mina steg dundrar i trappen när jag springer ner för den och in i vardagsrummet, pekar mot Blake och skriker:

"What th-the h.. Hell h-have you.. Done?!" Fan att stammandet ska få mig låta så idiotiskt töntig. Blake tittar frågande på mig.

"What do you mean?" undrar han samtidigt som ett veck bildas i hans panna. Så fort jag ser på hans hårda och självsäkra ansikte känner jag mig svagare, som om jag är den som gjort fel.

"Y-y-you know what I-I mean." mumlar jag och tar ner min hand, låter den hänga intill min sida.

"No, Harry, I don't. I wouldn't ask if I knew, right?" säger Blake hånfullt. Marvin ställer sig upp och går över till mig, stryker undan min ostyriga lugg från min panna.

"What did he do?" frågar han försiktigt. Min familj väntar. En minut, två, tre.

 

Jag vet inte varför jag dröjer, men troligen för att mitt undermedvetna vet att jag inte vill prata, och då talar om för mig att jag ska hålla munnen stängd och orden fängslade. Ändå tvingar jag dem ut.

"You k-k-kissed so-m-me stupid, g-g.. Girls!" stammar jag, än en gång hur patetiskt som helst. Blake suckar och himlar med ögonen samtidigt som han lägger armarna i kors över bröstet. Mamma ser medlidande på mig innan hon ursäktar sig och säger att hon ska gå ut och gå. Sedan försvinner hon ut genom vår ytterdörr.

"Everyone on T-Twitter thinks I-I'm a, a player!" snyftar jag medan tårar bränner innanför mina ögonlock och snart rullar nedför mina kinder igen. De salta tårarna svider snart.

 

"Why don't you just tell them it's not you, then? It can be a boy that looks a little like you, but it's not you." föreslår Blake som om det inte vore någon fara över huvud taget.

"Blake, you know he can't do that." suckar Marvin, "The girls you kissed can probably tell them it was Harry, not just a look-alike."

"Why do you always take his part?!" ryter Blake och flyger även han upp från vår grå skinnsoffa. "I know he can't talk normal, but he can at least stand up for himself!"

Och därmed lämnar jag rummet. Jag hinner precis höra Marvin sucka innan jag rusar upp för trappen och in på mitt rum. I en enda rörelse drar jag upp mobilen och smäller igen min dörr innan jag slänger mig på min säng för andra gången. En diskussion hörs på nedervåningen, och även om jag inte hör vad de säger vet jag att den är om mig.

 

Harry Styles: "Can I be early tomorrow?" 9:23 pm.

 

Louis Tommo: "Absolutely! Then we have time to go buy snacks togetha. I kno you want popcorn. :)" 9:24 pm.

 

Jag ler igen.

 

Harry Styles: "Thank u. Love u. :)" 9:24 pm.

 

Louis Tommo: "Love u 2 :)" 9:26 pm.

 

Jag tänker om och om att Louis borde vara min bror istället för Blake. Blake visar sällan att han älskar mig. Han kan le varmt och han respekterar oftast mitt tal, men han berättar nästan aldrig att jag betyder något för honom. Men jag älskar honom, och jag tvekar inte på att han älskar mig.

 

En lätt knacking hörs på min dörr, och innan jag hinner säga något öppnas den. Blake kliver in och jag suckar djupt.

"Harry?" säger han försiktigt när han sätter sig i fåtöljen jag har stående i mitt trivsamma lilla rum. Jag vänder mig om i sängen och tittar på honom.

"You kn-know that those th-th-things a-are what cou.. Could r-ruin my carree-er, huh?" 

Hacken känns i min hals när jag uttalar orden, som om något trycker mot min strupe flera gånger mitt i mina meningar.

"Without us you would have problems with your career already." muttrar Blake, och jag ser hårt på honom.

"I'd m-make it. I'd just b-b-be very-y annoy-ying."

"You're not annoying."

"I am."

"No."

"Y-yes!"

Vi tystnar och ser på varandra. Han är min bror, det är klart han inte ska stå och säga att jag är jobbig när jag stammar. Men jag skulle ha minst dubbelt så många haters över internet om alla visste att jag stammade.

"Please g-go. I w-want to sleep." mumlar jag och börjar ta av mig mina kläder. Det är inte speciellt sent, men jag vill att det så fort som möjligt blir nästa dag. Blake lämnar mitt rum med en axelryckning och jag kryper ned under mitt täcke i boxers och en t-shirt.

 

Jag vaknar nästa morgon med ett ryck av att någon skriker av ilska. Eftersom det är rösten av en kvinna vet jag att det är mamma. En snabb blick på klockan berättar att den är ungefär kvart över åtta. Jag stönar och släpar mig trött upp ur den bekväma, varma sängen. Sakta hasar jag ut i hallen på övervåningen och ser mamma stå i dörren intill Blake's rum.

"Why is he doing this?!" ryter hon argt. Jag tassar över till henne och ser även Marvin därinne när jag kommer närmre, men inte Blake. Det är iskallt inne i rummet, som om ett fönster stått öppet. Jag ger Marvin en frågande blick istället för att säga något.

"He's gone." muttrar Marvin, och jag förstår.

 

Det var precis som den gången Blake hade blivit nersprungen av en paparazzi och därefter svurit åt honom. Det där med svordomarna hade snabbt spridit sig över hela internet och gav mig ganska dåligt rykte, för det var inga snälla saker Blake hade skrikit upp i ansiktet på den respektlösa paparazzin. Då hade Marvin stått på min sida och gnällt på Blake för att han satt mig i trubbel. Dagen efter Marvin och Blake's bråk hade Blake försvunnit spårlöst och sedan kommit hem stupfull på kvällen, vilket gjorde allt ännu värre eftersom folk förstås sett honom då också.

 

"S-so he's d-do-doing it again?" undrar jag argt. Jävla Blake som ska röra ihop allt. "I w-was go-going to Louis tod-d-day!" gnäller jag. Eftersom Blake troligen är ute och ränner kan inte jag eller Marvin vistas utomhus, och tanken var egentligen att jag och Louis skulle gå ut för att handla godis.

"We can get you there without anyone seeing you, Harry. Think about how much he can ruin for you again." förklarar Marvin, men jag korsar mina armar över bröstet.

"I d-don't care! I was su-supposed t-to go to th-th-the store with L-Louis."

"We'll try to get him home before tonight."

"T-tonight is-is too late." muttrar jag och skyndar ned för trappen och in i Robin, min styvpappa, och mamma's rum.

 

Jag öppnar mammas garderob och finner ett par leggings som jag försöker krångla på mig. Marvin har följt efter mig och kollar konstigt på mig där jag sitter på mamma's säng och trasslar med det tighta klädesplagget.

"What are you doing?" undrar Marvin och sätter sig ned på sängen.

"I'm g-g-going to dress as.." Jag ställer mig upp och drar upp midjan på leggingsen. "As a g-girl."

Mer förklarar jag inte, jag sliter bara av mig t-shirten jag sovit i och börjar leta efter en behå. Marvin skrattar när jag sätter på mig det väldigt opassande klädesplagget, och jag grimaserar tills jag ser mig i spegeln och börjar skratta med honom. 

 

Marvin hjälper mig att finna en tunika, en scarf och en kofta. Dessutom stoppar vi behån med bomull, och eftersom jag redan har väldigt smala och kvinnliga ben ser snart hela min kropp väldigt feminin ut.

"What ab-about the h-h-hair?"

Marvin tänker en stund, sen ler han.

"We'll straighten it, then put make-up on you."

 

 

 

Jag slinker smidigt in genom dörren till mitt rum och stänger den bakom mig, samtidigt som jag höjer ena handen för att torka bort en envis tår som letat sig en väg nedför min kind. Det finns inget jag önskar mer än att jag kunde prata normalt. Fansen är osäkra på om jag stammar eller inte, och jag har sett på internet att många försöker lista ut om jag bara stammar under vissa förhållanden som när jag är kär, nervös inför en intervju, glad, ledsen och så vidare. Eftersom Marvin tar hand om de flesta intervjuerna och Blake snackar också smått med fans när han är ute och posar för paparazzin så verkar det som att jag kan prata ibland.

 

Sängen ger sig ifrån ett lätt knakande ljud när jag dimper ned på den som en sten och gräver in ansiktet i kudden. Det luktar trygghet, men jag känner mig ändå inte så säker som jag borde. Snabbt vänder jag mig och sätter mig upp, fiskar upp min mobil ur fickan.

 

Harry Styles: "R ya there?" 8:48 pm.

 

Louis Tommo: "Yes, always here for u." 8:50 pm.

 

Harry Styles: "Can't even talk w my family. It's terrible." 8:51 pm.

 

Jag vet att Louis förstår mig. Första gången vi träffades i X Factor-badrummet tyckte jag om honom, och leendet han gav till mig i spegeln. Vi ser ut att ha glidit ifrån varandra en hel del på grund av alla rykten om att vi skulle vara kära, men privat är vi närmare än någonsin. Jag är inte gay, och inte han heller, vi är inte ett par. Men han är som en bror för mig. Inte den bror jag aldrig fick, dock, för Marvin och Blake står ännu närmre. Men Louis är inte långt därifrån.

 

Louis Tommo: "What happened?" 8:54 pm.

 

Harry Styles: "Tried to tell them what I liked best with the trip, but it was like 't-t-t-t-the f-f-f-f-a-a-ans'." 8:56 pm.

 

Louis Tommo: "Hey, movie night tomorrow? We can talk, I miss your voice. :)" 8:57 pm.

 

Ett litet leende smyger sig fram och formar mina läppar, drar mungiporna uppåt en aning samtidigt som jag svarar med ett självklart 'Yes'. Louis får mig alltid må bättre, och han får mig känna som om det faktiskt inte är jobbigt att sitta och vänta på vad jag ska säga. Jag lägger undan min mobil och suckar djupt, funderar på att gå ner för att dricka något, men det får vara. Jag är rädd att mina ögon fortfarande är rödkantade, och då kommer mamma försöka trösta mig, vilket bara kommer leda till mer tårar.

 

Jag tar upp min mobil igen och klickar upp Twitter. Efter att ha scrollat runt lite ser jag texter som ''Harry is such a player..." och "Wow, never thought this about him, but he did it. @Harry_Styles." och en hög i länkar till bilder där ''jag'' kysser åtminstone tre olika flickor, och tydligen var det de två senaste kvällarna, när vi var i Irland. Jag sitter med öppen mun och stirrar på min mobil, läser kommentarer från både fans och haters.

 

"It's so not Harry, you can totally tell by the hairband he's got in his fringe!" hade någon skrivit.

 

"Hahah wow, I might start to like that Harry person from No Erection or whatever their name is."

 

"Harry.. No, no, no. Can't be Harry!!!!!"

 

Den som tydligen kunde se att det inte var jag på bilderna har ju i och för sig rätt, men samtidigt fel. Skulle man se killen på bilderna framifrån så skulle man vara säker på att det var jag, men de skulle ändå ha haft fel. Det är inte jag, men jag vet exakt vem det är.

 

 

Det spelar ingen roll att jag var dödstrött kvällen innan, utan jag vaknar upp tidigt på morgonen ändå. När jag kollar på klockan på nattduksbordet visar den 07:56 och jag stönar lågt för mig själv, för jag vet att det inte finns någon chans för mig att somna om. Jag lyckas aldrig somna om. Försiktigt tassar jag över golvet och ut till det ljusa köket. Tassandet slutar dock när jag ser att både Blake och Marvin sitter vid bordet och äter frukost.

"Morning!" säger Marvin glatt och ställer sig upp för att göra i ordning frukost åt mig också. Jag nickar till svar och ler när jag sätter mig ned bredvid Blake.

"Thank you." mumlar jag så fort jag bara kan när Marvin ställer ned en tallrik med härligt rostat bröd framför mig.

 

Efter frukosten går jag och tar en dusch, klär på mig och letar i minst en halvtimme efter min silverkedja med ett litet pappersflygplan som smycke. Inte av papper, men det ser iallafall ut som ett pappersflygplan. Tiden går förvånansvärt fort och vi beger oss snart bort mot flygplatsen i tre olika bilar. Endast en av oss, jag, går ut huvudingången tillsammans med de andra medlemmarna i One Direction, för det skulle bli väldigt misstänksamt om ''jag'' gick ut från hotellet tre gånger. Vi lyckas även med hjälp av utklädnader och vakter att ta oss in på planet och till en privat del utan att någon förstår att jag är tre personer.

 

Förvånansvärt nog lyckades jag sova bort mestadels av flygresan, och Louis väckte mig en halvtimme innan vi skulle landa. Nu sitter vi i bilar på väg hem till våra hus. Niall stannade förstås i Irland, men vi andra har våra familjer här i England.

 

Anne, vår mamma, praktiskt taget kastar sig över oss när vi tagit oss in i huset, och vi kramas länge.

"My little boys!" utbrister hon, och Blake grimaserar. Jag och Marvin står ut med mamma's gullande, men Blake hatar det verkligen. Som varenda annan gång när vi varit borta på resa så drar mamma med oss in i vardagsrummet där hon dukat upp med hemmagjord pizza för att fråga ut oss om resan.

"Let me know, did you see something new?" frågade hon nyfiket. Jag bara skakar på huvudet, allt vi såg under vår tripp till Irland har vi redan sett.

"I mostly saw the inside of a hotel." suckar Marvin, men ler ändå stort. Efter mer än 18 år tillsammans med Marvin börjar jag tro att han faktiskt inte kan vara arg för något på riktigt.

"No interviews this time?" undrar Anne och ser på Marvin samtidigt som hon stoppar in en pizzabit i munnen. Marvin skakar på huvudet och skrattar.

"But Blake got mobbed by some girls! Tell her, Blake!"

Blake himlade med ögonen, men började berätta.

 

 

"Harry!" utbrister jag glatt när min identiske bror kliver över tröskeln. Blake kommer gående från köket i det stora hotellrummet, och han ler ett vänligt leende mot Harry.

"Hi." mumlar den trötte pojken, och ett litet veck bildas i min panna. Han ser helt utbränd ut.

"Go get some sleep. I'll be you if anyone needs you." 

Blake överraskar mig faktiskt genom att säga en sådan sak, för det är inte riktigt hans grej att vara så omtänksam. Men Harry nickar sakta och hasar in i sovrummet utan ett enda litet ord, vilket både jag och Blake respekterar till fullo.

 

Jag följer med Blake tillbaka in i köket och vi äter en gemensam kvällsmat innan jag tar en dusch. Vi sitter uppe ytterligare en timme, men ingen verkar behöva Harry något mer ikväll så vi kryper också ned i våra svala sängar. Det är något jag älskar med hotellsängar. Kuddarna är extra fluffiga, täckena extra varma och madrassen extra mjuk. Det är som att det vita materialet liksom formar sig efter min kropp, och strax sussar jag lika djupt som Harry och Blake.